Se sanningen i vitögat och inse fakta, du är rädd. Inte så rädd för att bli kär, mer rädd för att vara behövd. Du vet att du varken kan eller vill finnas där hela tiden. Att inleda relation efter relation med ett avståndstagande; "det kommer inte att bli vi". Så att de slutar hoppas…
Att älska närheten men hata känsligheten, du vill inte känna, du känner inte. Men varför kommer aldrig känslorna för någon? Varför är det så lätt att glömma? Människor som fascinerar, berör, roar och attraherar dig. En dag står de där och ler och nästa dag... inte bryr du dig. Inte på riktigt.
Eller så bryr du dig på riktigt men vet inte om det, vet inte när och hur man känner efter, på riktigt. Du tror att varje gång du känner någonting beror det på en störning, trötthet, hunger.
Ingen långsinthet, känslor som blommar upp och snabbt svalnar. När vet man om det är på riktigt, om det är betydelsefullt? När börjar man sakna och längta? Var öppen, säg sanningen, förklara.

Hur vet du om det går att berätta sanningen, att du är förvirrad och knäpp och att du inte vet varför. Att det hela faktiskt inte är en särskilt stor sak, att du bara får det att verka som det. För så länge ingen har några invändningar passar det dig perfekt, det här känslolösa som egentligen är fullt av känslor som bara inte spelar så stor roll. Gör det fullkomligt klart för dig hur du har det, så spelar det ingen roll om du inte är här i morgon. Bara du har koll, kontroll.