Hej jag filosoferar

Jag tänker så mycket. Mestadels på kvällen om vad jag vill berätta. Det är så mycket jag vill berätta. Små löjliga saker om hur vackert allting är när man ligger ner eller mer seriösa saker som hur svårt det är att känna sorg. Vem ska jag berätta allting för. Ingen har tid att lyssna. Det är så mycket jag vill säga att jag hela tiden blandar in fler och fler samtalsämnen. Jag vill inte lyssna på andra, jag vill att någon lyssnar på mig. Att någon lyssnar FÄRDIGT på mig. Ska man spela in allting på band eller sitta här och skriva oändligt långa inlägg som ingen orkar läsa. Jag vill inte prata om vem som är snyggast eller smartast. Jag vill ha någon som jag kan förklara kemiska reaktioner för. Jag vill att någon lyssnar så länge att jag pratat av mig. Att jag verkligen är klar, så att jag på riktigt kan lyssna på någon annan.

Har du någon gång haft svårt att hålla dig för skratt när någon berättar om en släkting som precis har dött? Hel knäppt tänker du, men kom igen är du verkligen lessen när du säger att du är lessen? Jag känner ingen sorg på grund av att någon jag känner förlorat någon han eller hon har älskat. Kanske att jag reagerar om jag träffat personen i fråga, men annars är det helt tomt. Och kanske är det så att jag helt känslomässigt rubbad går igenom livet och känner ingenting. Visst har jag känslor, ofta är jag glad. Ibland är jag arg, så arg att jag tillslut blir lessen. Visst jag skulle kunna gråta nu om jag ville. Men hur många gånger kommer gråten från hjärtat. Någon säger att du är ful och du påstår att du är sårad. Men egentligen vad är det att gräva ner sig i om någon tycker att du är ful. Sluta grina och skaffa ett liv ffs. Gråten är lika ytlig som anklagelsen. Jag känner ingen ful människa och kommer aldrig att göra det.

Jag känner mig ensam nu. Om jag behöver någon att prata med precis nu så har jag ingen aning om vart jag skulle gå. Kanske mamma, men räcker föräldrar till för sådant. Nej man behöver någon annan. Kanske att skriva hjälper mer, man får en chans att säga det man vill ha sagt utan att bli avbruten. Sedan är det bara att luta sig tillbaka och hoppas på att någon verkligen läser. Och om någon verkligen läser får jag aldrig veta. Jag vill bara att någon gör det. Tillslut har jag pratat av mig och då kanske jag kan börja lyssna på riktigt..