Jag skall ut. Studenten och sen är jag borta. Bevisa för mig själv hur lite jag behöver. Vatten, mat och torra kläder. En dusch ibland. En människas uppmärksamhet ibland. Något att krypa in i och sova i. Inte alla saker och alla ord och allt prat. Bara böcker och min egen röst. Det är vad jag vill. Jag är säker.

Jag svär inte. Det är en fix idé jag har haft sedan jag var liten, att jag aldrig skall börja svära. Jag använder visserligen utländska svordomar och jag använder köns ord som kuk och fitta. Men de orden kan väl vara rätt användbara i rätt sammanhang och inte alls fula.

Om jag någon gång råkar yttre en svordom så ryser jag. Jag får ett hugg i magen av rädlsa. Jag vet inte vad jag är rädd för! Guds vrede? Jag tror inte att det är någons vrede, mer att jag sedan jag varit liten tyckt att orden är så hemska. Mina föräldrar svär sällan. Mamma svär aldrig och Pappa ibland när han är arg. När jag hör pappa svära så låter det så fel. När vänner svär så märker jag det sällan, men när pappa svär så känns det.

Om jag skall citera någon som yttrat en svordom så "hummar" jag när svärordet kommer. "Du är så humum ful!". En företelse som många roas av. Jag tycker själv att det är rätt sjukt, men jag kan inte börja svära. Jag vill inte börja svära heller för den delen.

Men idag tänkte jag en svordom: din dj-el. Men när jag tänkte den så bytte jag ut ordet djävul mot gud. Just precis, stackars Gud fick ersätta sin svurna firende djävulen i min tänkta svordom.
Slutliga frågan. När hädar man mest? När man svär och uttalar djävulens namn.. eller när man byter ut djävulen mot gud.

haha

Vad vet man då, när det enda man lyckas att fokusera på är den dovt dunkande huvudvärken. Vad är lösningen?

Röda naglar. Opera rock. Chips. Obesvarade sms.

Sätt dig ned, justera stolen, fokusera. Fokusera på vad? högen med ogorda skolarbete. Spelar de någon roll? Som alltid är du tre steg före, redan klar med skolan, färdig med studenten, borta, iväg, försvunnen. I din hjärna bubblar drömmar, idéer, visionerna som de skrattar åt. Fast det spelar ingen roll, du vet vart du hör hemma. Ute, borta, iväg. De salta chipsen gör munnen torr. Litervis med kallt vatten, inte i munnen men längs med ryggen. Att få flyta bort, ut iväg. Tänk! Du vill inte tänka just nu, du vill se och känna. Mest vill du veta vad de vill. Men med obetydliga problem som dina är det inget som spelar någon roll. Inte ens de som velar. Du vet vart du är påväg och det är alltid huvudsaken. Huvudvärk var det. Huvudvärk.

Jag sitter vid min dator, dricker Sjupp och äter godis, lyssnar på P3 rockster och spelar röj.


Idag försökte Herman lura mig. Men det gick verkligen inte. Han försökte lura mig att han slagit mitt Storröjar rekord, aldrig Herman. 87sekunder.


Många grattis till Viktor! Han skall börja utbilda sig i Australien(!), vilket får mig att tänka på en mycket bra låt som heter land down under. Lycka till Viktor, du kommer att klara det galant.

När jag konfirmerades var jag inte troende, men jag trodde att jag var kristen eftersom min familj är kristen och jag själv lever enligt kristna traditioner (jul, påsk, dop, m.m.). Min konfirmationslärare sade dock till mig att jag inte var kristen om jag inte trodde på gud. Jag hade inte reflekterat över hur jag ställde mig till Gud. Det var så mycket i bibeln som motsade mina värderingar och så många kristna som hade åsikter jag inte kunde stödja.
Vi pratade om vad det innebar att vara kristen idag på religionslektionen. Min lärare sa att jag var kristen, för att kristendomen är vår kultur. Jag lever som en kristen, även om jag sällan går i kyrkan och aldrig ber. Vilken förvirring. Jag tror att få av mina vänner skulle kalla sig kristna, det är kanske dags att hitta ett namn för vår kultur.
Den kristna med dolda hedniska högtider?