Jag svär inte. Det är en fix idé jag har haft sedan jag var liten, att jag aldrig skall börja svära. Jag använder visserligen utländska svordomar och jag använder köns ord som kuk och fitta. Men de orden kan väl vara rätt användbara i rätt sammanhang och inte alls fula.

Om jag någon gång råkar yttre en svordom så ryser jag. Jag får ett hugg i magen av rädlsa. Jag vet inte vad jag är rädd för! Guds vrede? Jag tror inte att det är någons vrede, mer att jag sedan jag varit liten tyckt att orden är så hemska. Mina föräldrar svär sällan. Mamma svär aldrig och Pappa ibland när han är arg. När jag hör pappa svära så låter det så fel. När vänner svär så märker jag det sällan, men när pappa svär så känns det.

Om jag skall citera någon som yttrat en svordom så "hummar" jag när svärordet kommer. "Du är så humum ful!". En företelse som många roas av. Jag tycker själv att det är rätt sjukt, men jag kan inte börja svära. Jag vill inte börja svära heller för den delen.

Men idag tänkte jag en svordom: din dj-el. Men när jag tänkte den så bytte jag ut ordet djävul mot gud. Just precis, stackars Gud fick ersätta sin svurna firende djävulen i min tänkta svordom.
Slutliga frågan. När hädar man mest? När man svär och uttalar djävulens namn.. eller när man byter ut djävulen mot gud.

haha