WTAI - Where the action is
En helt otrolig fest helg hade vi framför oss. Lollo, Gabba och Jag hade i alla fall säkrat våra biljetter till Where the action is flera veckor tidigare. Klockan tio i sju på morgonen skulle tåget mot Stockholm gå och självklart kom vi i sista minuten inrusande på tågstationen med andan i halsen. Eftersom jag och Gabba skulle resa vidare mot Brasilien direkt från Stockholm så hade vi en hel del packning med oss. Vi hann i alla fall med tåget (som vanligt), mest tack vare att tåget var försenat. Vårt flyt börjar alltså redan här.
Efter en fyra timmars resa med en skakigt tåg så var vi framme, trötta och lite sletna men otroligt eggade. Vi började med att hoppa in i en taxi som tog oss till slottet, Gabbas kusin bor nämligen på slottsbacken och där skulle Gabba spendera första natten. Efter att ha sprungit runt lite i Stockholm och shoppat bland annat en mobiltelefon till Gabba som naturligtvis tappar bort sin egen i Göteborg dagen innan resan, så åkte jag och Lollo vidare till Heby. I Heby har min pappa nämligen en jobblägenhet som han lånat ut till oss. Väl framme i Heby kom Patrik och hämtade oss, han jobbar för pappa och hade blivit tilldelad jobbet som vår guide. Han visade oss runt i lilla Heby och släppte sedan av oss utanför längenheten. När vi tagit en välbehövlig dusch så drog vi ut i Heby och besökte ICA för att inhandla en del viktiga saker som räkor och Herrljunga magnum cider. Vi gick till Hebys Wärdshus för att äta middag och kolla på fotboll. När vi kom hem somnade vi snabbt redan klockan tolv, en lång resdag gör en trött.
Så grydde lördagsmorgonen, den fantastiska lördagen som jag längtat efter i ett halvår. Vi skulle ta tåget ifrån Heby station vid tolv för att åka tillbaka till Stockholm och möta upp Gabba. Självklart går vi fel och får springa för att hinna med bussen mot Uppsala, men här har vi återigen flyt, bussen är försenad.
I Stockholm tog vi tunnelbanan ut till Universitetet för att komma till festivalområdet. Fest känslan var total när vi tillsammans med hundratals okända människor gick mot ingången. Och självklart blir feststämningen ännu störra när man träffar Elvira! Vi slängde av lite bagage i Elviras bil och sedan skilldes vi åt igen. Jag, Lollo och Gabba kom in alldeles lagom för att se Mando Diao entra den ena scenen: The Mirror. EXTAS, tänkte vi och arbetade oss snabbt frammåt i folkmassan. Det slutade med att vi stod längst fram och hoppade och sjöng för fulla halsar, vilken stämning. Efter konserten var det ett par timmar kvar tills nästa intressanta band skulle spela: The Hellacopters. Vi spenderade tiden väl genom att äta korv och spela guitar hero.
När det började dra ihop sig för Hellacopters konsert så ville jag vara i tid. Det är nämligen så att det fantastiska Svenska rockbandet skall sluta! Hemskt tyckte jag men jag skulle i alla fall visa min vördnad genom att helhjärtat leva mig in i deras konsert. Vi lyckades komma längst fram även här även om trycket redan fyrtio minuter innan spelningen skulle börja var enormt. Jag hade ju självklart lyckats hamna bakom ett nucko som tyckte att det var nödvändigt att ha på sig en stor plastsäck som skydd mot regnet som inte fanns. När konserten började blev det livat värre och större delen av vår uppmärksamhet gick till att hålla oss vid liv och stående. Elvira och Lollo gav upp sina platser långt fram redan i inledningen medan jag och Gabba slogs för våra liv och våra platser utan att ge upp. Stämningen var fullstädigt galen och jag trivdes så mycket att det inte fanns en chans att bli arg på någon av de galna svettiga hårdrockskillarna runt om kring. När mer än halva konserten hade gått och jag och Gabba började känna oss riktigt möra kom vi på idén att vi kunde be att få bli upplyfta av säkerhetsvakterna längst fram. Eftersom vi började bli trötta på att bli halvt ihjälmosade och eftersom vi såg chansen att komma ännu närmare scenen är vi redan var så började vi vifta på en av vakterna nära oss och han sa åt oss att vända oss om så att han kunde lyfta. När han lyfte upp mig tappade jag fullständigt andan. Bakom mig och Gabba hade nämligen ett helt hav av människor befunnit sig. Jag glömde totalt bort att hjälpa vakten få mig över staketet och fokuserade istället på att skrika och vifta och sjunga så högt jag kunde där jag som en kung stack upp högt över allas huvuden. Det kom fler vakter för att hjälpa den första och när min tröja började åka upp över magen kände jag att det var dags att hjälpa till. Jag kom tillsist över staketet och vände mig då direkt till scenen för att hinna vinka åt medlemmarna i The Hellacopters så mycket som möjligt innan vakten ledde bort mig. Gabba kom strax efter och berättade att hon råkat skalla vakten på hakan när han försökte hjälpa henne över.
Efter Hellacopters var Elvira och Lollo spårlöst borta. Jag och Gabba drog runt en sväng, spelade lite mer Guitar Hero och väntade på att Hives skulle börja spela. Återigen var vi framme i tid och fick platser längst fram. När konserten började var vi bara några meter ifrån Pelle när han hoppade omkring vid staketet. The Hives är ett underbart band och efter att ha sett dem live var man helt betagen! Medlemmarna är helt extas på scenen och Pelle är så full av energi att man blir lycklig i flera timmar. Jag och Gabba lyckades hålla oss fast vid varandra och våra platser under hela konserten men när slutet närmade sig blev jag lite orolig. Det var nämligen så att Foo Fighters skulle börja spela direkt efter Hives på den andra scenen. Jag och Gabba sprang iväg, trodde jag, för Gabba stod kvar. Jag upptäckte snabbt att hon var borta och försökte hitta henne igen, men förgäves. Jag började istället ta mig frammåt i den stora folkmassan framför Foo Fighters scenen.
Jag kände mig inte ensam en sekund för alla var lika glada och förväntansfulla. Ingen knorrade på mig när jag trängde mig förbi och många killar hjälpte mig att ta mig fram på vissa ställen endel försökte hänga efter i den lilla fållan jag gjorde i folksamlingen. Alla var där, alla sjuttontusen besökarna. Jag var överlycklig när bandet entrade scenen och började spela första låten, vill minnas att det var pretender. När refrengen kom och musik fullkomligt exploderade hoppade jag längre och längre fram i den sjungande folkmassan och såg till min glädje hur scenen kom närmare och närmare. Vid mitten av konserten var jag längstfram. Det var en underbar stämning. Alla kunde texterna och alla sjöng och hoppade och skrattade och skrek. Vakterna skickade ut vatten och en lång kille brevid mig sträckte sig efter extra muggar åt mig för jag var fruktansvärt törstig. Under hela konserten upplevde jag bara en sådan där underbar lycka som jag känner när jag värkligen känner efter. Jag var där, det var kvällen jag väntat på i sex månader, det var den bästa dagen i mitt liv. Och jag hade precis fått se Foo Fighters.
Efter en fyra timmars resa med en skakigt tåg så var vi framme, trötta och lite sletna men otroligt eggade. Vi började med att hoppa in i en taxi som tog oss till slottet, Gabbas kusin bor nämligen på slottsbacken och där skulle Gabba spendera första natten. Efter att ha sprungit runt lite i Stockholm och shoppat bland annat en mobiltelefon till Gabba som naturligtvis tappar bort sin egen i Göteborg dagen innan resan, så åkte jag och Lollo vidare till Heby. I Heby har min pappa nämligen en jobblägenhet som han lånat ut till oss. Väl framme i Heby kom Patrik och hämtade oss, han jobbar för pappa och hade blivit tilldelad jobbet som vår guide. Han visade oss runt i lilla Heby och släppte sedan av oss utanför längenheten. När vi tagit en välbehövlig dusch så drog vi ut i Heby och besökte ICA för att inhandla en del viktiga saker som räkor och Herrljunga magnum cider. Vi gick till Hebys Wärdshus för att äta middag och kolla på fotboll. När vi kom hem somnade vi snabbt redan klockan tolv, en lång resdag gör en trött.
Så grydde lördagsmorgonen, den fantastiska lördagen som jag längtat efter i ett halvår. Vi skulle ta tåget ifrån Heby station vid tolv för att åka tillbaka till Stockholm och möta upp Gabba. Självklart går vi fel och får springa för att hinna med bussen mot Uppsala, men här har vi återigen flyt, bussen är försenad.
I Stockholm tog vi tunnelbanan ut till Universitetet för att komma till festivalområdet. Fest känslan var total när vi tillsammans med hundratals okända människor gick mot ingången. Och självklart blir feststämningen ännu störra när man träffar Elvira! Vi slängde av lite bagage i Elviras bil och sedan skilldes vi åt igen. Jag, Lollo och Gabba kom in alldeles lagom för att se Mando Diao entra den ena scenen: The Mirror. EXTAS, tänkte vi och arbetade oss snabbt frammåt i folkmassan. Det slutade med att vi stod längst fram och hoppade och sjöng för fulla halsar, vilken stämning. Efter konserten var det ett par timmar kvar tills nästa intressanta band skulle spela: The Hellacopters. Vi spenderade tiden väl genom att äta korv och spela guitar hero.
När det började dra ihop sig för Hellacopters konsert så ville jag vara i tid. Det är nämligen så att det fantastiska Svenska rockbandet skall sluta! Hemskt tyckte jag men jag skulle i alla fall visa min vördnad genom att helhjärtat leva mig in i deras konsert. Vi lyckades komma längst fram även här även om trycket redan fyrtio minuter innan spelningen skulle börja var enormt. Jag hade ju självklart lyckats hamna bakom ett nucko som tyckte att det var nödvändigt att ha på sig en stor plastsäck som skydd mot regnet som inte fanns. När konserten började blev det livat värre och större delen av vår uppmärksamhet gick till att hålla oss vid liv och stående. Elvira och Lollo gav upp sina platser långt fram redan i inledningen medan jag och Gabba slogs för våra liv och våra platser utan att ge upp. Stämningen var fullstädigt galen och jag trivdes så mycket att det inte fanns en chans att bli arg på någon av de galna svettiga hårdrockskillarna runt om kring. När mer än halva konserten hade gått och jag och Gabba började känna oss riktigt möra kom vi på idén att vi kunde be att få bli upplyfta av säkerhetsvakterna längst fram. Eftersom vi började bli trötta på att bli halvt ihjälmosade och eftersom vi såg chansen att komma ännu närmare scenen är vi redan var så började vi vifta på en av vakterna nära oss och han sa åt oss att vända oss om så att han kunde lyfta. När han lyfte upp mig tappade jag fullständigt andan. Bakom mig och Gabba hade nämligen ett helt hav av människor befunnit sig. Jag glömde totalt bort att hjälpa vakten få mig över staketet och fokuserade istället på att skrika och vifta och sjunga så högt jag kunde där jag som en kung stack upp högt över allas huvuden. Det kom fler vakter för att hjälpa den första och när min tröja började åka upp över magen kände jag att det var dags att hjälpa till. Jag kom tillsist över staketet och vände mig då direkt till scenen för att hinna vinka åt medlemmarna i The Hellacopters så mycket som möjligt innan vakten ledde bort mig. Gabba kom strax efter och berättade att hon råkat skalla vakten på hakan när han försökte hjälpa henne över.
Efter Hellacopters var Elvira och Lollo spårlöst borta. Jag och Gabba drog runt en sväng, spelade lite mer Guitar Hero och väntade på att Hives skulle börja spela. Återigen var vi framme i tid och fick platser längst fram. När konserten började var vi bara några meter ifrån Pelle när han hoppade omkring vid staketet. The Hives är ett underbart band och efter att ha sett dem live var man helt betagen! Medlemmarna är helt extas på scenen och Pelle är så full av energi att man blir lycklig i flera timmar. Jag och Gabba lyckades hålla oss fast vid varandra och våra platser under hela konserten men när slutet närmade sig blev jag lite orolig. Det var nämligen så att Foo Fighters skulle börja spela direkt efter Hives på den andra scenen. Jag och Gabba sprang iväg, trodde jag, för Gabba stod kvar. Jag upptäckte snabbt att hon var borta och försökte hitta henne igen, men förgäves. Jag började istället ta mig frammåt i den stora folkmassan framför Foo Fighters scenen.
Jag kände mig inte ensam en sekund för alla var lika glada och förväntansfulla. Ingen knorrade på mig när jag trängde mig förbi och många killar hjälpte mig att ta mig fram på vissa ställen endel försökte hänga efter i den lilla fållan jag gjorde i folksamlingen. Alla var där, alla sjuttontusen besökarna. Jag var överlycklig när bandet entrade scenen och började spela första låten, vill minnas att det var pretender. När refrengen kom och musik fullkomligt exploderade hoppade jag längre och längre fram i den sjungande folkmassan och såg till min glädje hur scenen kom närmare och närmare. Vid mitten av konserten var jag längstfram. Det var en underbar stämning. Alla kunde texterna och alla sjöng och hoppade och skrattade och skrek. Vakterna skickade ut vatten och en lång kille brevid mig sträckte sig efter extra muggar åt mig för jag var fruktansvärt törstig. Under hela konserten upplevde jag bara en sådan där underbar lycka som jag känner när jag värkligen känner efter. Jag var där, det var kvällen jag väntat på i sex månader, det var den bästa dagen i mitt liv. Och jag hade precis fått se Foo Fighters.